Välj en sida

Vi var inne på Dygn 59 och valplådan var på plats, skurats med klorin, upp med kompostgaller runt om, täckt alla sidor med filtar och gjort en mysig hörna åt mamma och barn som skulle komma vilken dag som helst nu. Yeba visade tydligt att något var på gång redan på dagen, matvägrade, kissade inne och sen la hon en spya på den nyskurade golvet, ja det här med hundar är ni ju som ni redan vet inte alltid så glammigt och gulligt. Vi gick och la oss, och Yeba började bädda, hon bytte plats flera gånger och ingenting var bra, jag somnade… Vaknade sen lite senare av ett flåsande, japp nu var det dags, letade fram mobilen och snuset i mörkret och tog med mig Yeba in i valprummet, tvättade händerna, klippte naglarna korta, spritade en liten sax, tog fram handdukar och satte mig som en hopvikt kråka i trälådan, att vika ihop 175 cm på en yta som är 40 x 40 är en konst vänner…

Nu var vi ett, Yeba och jag, och efter att jag själv fött barn kunde jag verkligen förstå och uppleva processen på ett helt annat sätt den här gången än när Quickie födde sina valpar. Hon flåsade och bäddade, flåsade och bäddade, nu var vi öppningsskedet, latensfasen. Det kan ta tid… och det gjorde det. Men ganska snart började hon krysta, i början lite grann och mer sällan, sen slet hon tag i handdukarna i valplådan och slet i dom som en krigare som högg i sin fiende, hon bäddade hysteriskt och bet sönder handdukarna, jag tror det var hennes sätt att hantera smärtan. När jag födde barn bad jag om hela kittet, ryggmärgsbedövning, lustgas, varmt bad och bäckenbottenbedövning, hela jag var en enda stor bedövning. Så jag beundrar hundar, vilka kämpar! Inte ett pip, inte ett gnäll, så ja, vill man hugga i en handduk för att det gör förbannat ont så gör det då fina lilla hund! Jag kan ju inte hålla henne i tassen och badda pannan, men jag hejjade på henne, varje gång hon fick en värk talade jag om att hon var grym när värken sedan var över klappade jag henne över huvudet och masserade henne lätt, hon verkade tycka om det.

Min mobil gick varm, jag SMS: ade med Lena hela natten som i sin tur hade kontakt med Inge- Marie, och ju längre tiden gick ju oroligare blev jag, herre gud är det ett felläge, är det för dåligt med värkar, är valpen död? Ja tankarna snurrade. Men för varje SMS jag fick från Lena kände jag mig lugnare, ringde veterinären när det gått 1 & sen 3 timmar med ordentliga krystvärkar, dom bad mig känna hur långt valpen flyttade sig på 15 minuter, sagt och gjort så fick jag tydliga instruktioner över telefonen och eftersom jag förlöst lamm som legat i tokiga lägen så kändes detta väldigt light att stoppa in ett finger i vulvan på en hund jämfört med hela armen i ett får… okej, valpen flyttar sig nedåt, det går framåt, nu väntar vi…

Varvade att kolla Facebook när Yeba vilade för att inte somna och hade överdos av nikotin i kroppen av allt snus, var så sugen på kaffe men ville inte lämna Yeba, och på facebook kl 03.00 på natten är det stendött… shit vad tråkigt!
Messade mer med Lena, och vi skrattade och grät på varsitt håll, allvar blandat med skratt hela tiden. Sen kom dom där dumma tankarna, är valpen död, hur ska det gå, ska vi åka in och snitta henne… ja hemska tankar bort från mig, men dom kommer ändå.

Klockan 06.00 hade Yeba kämpat i 6 timmar utan en enda valp, nu kunde jag inte hålla mig iskall längre, gick ut och startade bilen och plockade ihop handdukar och filtar ifall hon skulle valpa i bilen, ringde Bagarmossen och skulle bara hämta Yeba, när jag kommer in i rummet så är valpen på väg ut SKÖNT!!!!!!!! Hallelulja, men sen kom nästa tanke är den död?
Väntade några sekunder sen slog den upp munnen och kippade efter luft, DEN LEVER!!!!! Yeba slog om och blev en mamma på en sekund, slickade och fixade, bet av navelsträngen och såg till att han kröp upp till tutten! Jag behövde inte göra mer än att kolla att han inte hade slem i munnen… till och med det kände överflödigt, Yeba kirrade det härhelt själv, vilka instinker! Han gjorde först som nästan alla valpar gör, dom söker sig tillbaka till tikens bakdel, kanske för att det är varmt eller för att det är den första lukt dom känt… vad vet jag, men sen hittade han tutten och sen började han äta!

Frico har fått en son och han lever, skrev jag till Lena i ett SMS, Lena ringde upp och vi tjöt båda två, trötta och glada sa vi hej då och ja la mig för att titta på underverket. Yeba var lugn och allt var klart, välkommen till världen Boris, välkommen lilla lilla du! Han är perfekt, kolsvart och söt, världens minsta tassar och dom gulligaste små öronen! Nu är han ett dygn ung och äter och sover, sånt som små babysar gör mest hela dagen! Du är så efterlängtad och jag är så glad att allt gick bra, ingen valpning är den andra lik!

Det känns så fantastiskt skönt att få ha världens bästa mentorer! Lena och Inge- Marie på Mariell De Marque, ni är grymma. Det känns tryggt att få ta del av er så långa erfarenhet av hunduppfödning och valpningar! Det är guld värt! Bättre än den bästa boken faktiskt!

Så ja, grattis på födelsedagen vännen, hoppas du blir stor och stark och lever många år med oss här på jorden! Puss på dig världens sötaste Boris!

 

Pin It on Pinterest

Share This

Prenumerera på mitt nyhetsbrev

Få de senaste nyheterna genom att prenumerera på mitt nyhetsbrev.

Din prenumeration lyckades!