Debbie sover, klockan är strax innan sju. Jag drömmer att en hund ylar, eller vänta nu jag drömmer inte att en hund ylar, en hundjävel ylar faktiskt långt och vackert (tycker den själv) Jag öppnar ena ögat och jag känner hur det verkligen pyr rök ur öronen på mig, så less blir jag av att bli väckt FÖRE barnet istället för av barnet själv. Hunden slutar inte utan den ylar och det låter “auuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuu” och sen slutar den. Sen börjar den om och sedan tystnar den en sekund och hämta andan för att sen fortsätta.
Kliver upp och smyger ut för att se vem som har morgonsång, Frozt ligger i trappan och ylar medans han sträcker på halsen ståtligt som en svan. Jag kliver ut genom sovrumsdörren så han ser mig, han vrider huvudet på sne och kommer av sig i allsången. Jag frågar rätt ut om han är helt jävla dum i huvudet? Han svarar inte, men trippar ner från trappan och dricker lite vatten i köket och försöker spela helt oberörd.

Jag har vaknat på fel sida, stapplar ner i köket och ska göra kaffe och välling, på med kaffebryggaren, in med nappflaskan i micron och Frozt tassar runt mig och undrar om jag fortfarande är sur… jag tittar lite argt på honom men fortsätter bara med mina morgon sysslor. Tittar ut på fåren på baksidan genom fönstret och då ser jag en KALKON?? Eller nej… en TUPP! En Tupp spatserar glatt förbi köksfönstret med höga ben och stolt hållning, och jag har inga höns, inga kycklingar och framförallt ingen tupp!!! Han stannar upp, kanske har han märkt att jag sett honom? Sen fortsätter han gå en liten bit för att sen stanna och gal. Och han gal, och han gal, och jag står där med en toffs på sne framför ena ögat fortfarande i linne och mjukisbrallor och med Debbie under armen och funderar på den annorlunda situationen som jag aldrig trodde skulle hända mig, när plötsligt Frozt svarar tuppen, tuppen gal och Frozt ylar, tuppen gal igen och Frozt ylar. Jag ger Frozt den där blicken som säger att “ett yl till den här tiden på morgonen så flyttar du ut i fårstallet blicken” Frozt tystnar snabbt.

Snurre

Snurre

Okej, då har jag fått till det varför hunden ylar, den tror den är en tupp, eller nej, tuppen kanske tror den är en hund? Eller så är hunden bara knäpp och tuppen är en tupp? Jag ger upp. Matar Debbie, dricker lite kaffe och kikar på tuppen genom fönstret och funderar. Hundarna måste ju ut också men det är inte jätte bråttom, husse rastar dom alltid klockan 05.00 så jag och Debbie får sova en stund till och jag har inte bråttom ut. Framförallt inte när herr tupp är där ute och fröken Bimbo här inne ska ut på samma yta som herr tupp. Bimbo älskar djur, men inte för att hon är kärvänlig på något sätt, hon vill äta alla djur hon ser, lamm, får, katter, råttor, älgar, rådjur, ja hon vill äta alla djur utom hundar och det gör mig ibland lätt svettig. Men det är en helt annan blogg.

Kaffet urdrucket och dags för morgon rastning #2 för hundarna, Debbie ner i vagnen och ut på tomten, jag får Bimbo under mordhot förbi tuppen och det var ingen avslappnad stund på tomten… får äntligen tag i den granne som saknar en tupp efter att jagat herr tupp kors och tvärs över hela gården för att få in honom i ankdammen och vi lyckades till slut med hjälp av Kalle, ibland är det grymt med vallhund! Frågar grannen om han vill hämta tuppen nu eller ikväll, och får till svars ”jag hämtar han helst inte över huvud taget” Ehhh, okej svarar jag, vill inte verka oförskämd på något sätt nu när han erbjuder mig sin ståtliga och vackra tupp. Så jag svarar ”okej, ja då får han väl flytta in här permanent då, tack snälla du säger jag samtidigt som jag ler och lägger huvudet på sne”

När grannen gått så frågar jag mig själv, “vad i helvette Emma har du gjort?” Varför tackade du ja till en tupp? Jag får inget bra svar av mig själv. Och nu sedan snart fem dagar sedan har jag lyssnat på en tupp som gal från klockan fem och en hund som svarar tuppen med att yla. Jagat den där tuppen in i ankdammen och försökt stänga in honom, hindrat hundar från att smaka på honom och letat efter honom sjutioelva gånger här i området eftersom han smiter ut från ankdammen. Och eftersom jag inte vill att han ska vara solokvist måste jag ju nu också skaffa honom en fru, och då ska jag tydligen också just i denna stund även bygga en hönsgård så dom bor säkert från hundar och rävar. Välkommen till familjen Tupp ”Snurre” Underbart – livet på landet! Ja det var den dagen jag blev med en tupp!

Pin It on Pinterest

Share This

Prenumerera på mitt nyhetsbrev

Få de senaste nyheterna genom att prenumerera på mitt nyhetsbrev.

Din prenumeration lyckades!