snillen spekulerar

snillen spekulerar

Jag älskar att blogga om ämnen som många funderar över eller känner och upplever men ingen vågar prata om, jo folk pratar om det, men inte i öppna forum. Det jag tänkte skriva om idag utspelar sig över dom snart 16 år jag har varit aktiv med att träna och tävla hundar och idag ska vi prata om att “vara lagom”. Spännande att se om det bara är jag som har upplevt det här eller om det finns fler där ute som är i någon av dessa tre faser. Rookie, Lagom eller För bra. (och kom ihåg att när jag skriver “man” så menar jag du och jag)

När man börjar sin karriär nere på en brukshundsklubb så är man en nyfiken, motiverad, engagerad men okunnig och förvirrad Rookie och man tar råd och tips från höger och vänster, en del tips är bra och en del andra är ju mindre bra. Nu i efterhand kan man ju undra hur man ens fått en del av dom där “smarta” tipsen som visat sig vara helt galna med facit i hand, men det är en annan historia. Man blir ofta klappad på huvudet och får ständiga föredrag om hur man ska träna på varje fikapaus i klubbstugan av nån gammal tävlingsförare som lever på 20 år gamla meriter. Har man sen en lite udda ras så pågår ju denna Rookie fas ännu längre. Man tror själv att alla som har “hundbilar” snitslar hängandes i bakluckan, massa koppel, spårlinor, flera halsband och apportbockar i en egen träningslåda, dom senaste hundträningskläderna och massa hunddekaler på bilen är så kunniga och så bra att man aldrig kommer kunna bli lika duktig, för har man alla dom grejorna måste man ju vara nära att bli nästa världmästaren? Ja i alla fall jag fick den känslan. Och vem var jag för dom då? Jo jag var den lilla flickan med den lilla hunden, rookien som inte visste någonting, och jag var bara en energitillgång för andra så dom skulle få känna sig duktiga och bättre än någon annan. Jag gav dessa energi och kraft varje gång dom fick tala om hur jag skulle bete mig, träna eller vara med min hund på och utanför planen. Men ingen ville träna med mig, det fick man göra själv, jag var för dålig för att få vara med i en träningsgrupp eller komma in i “klubbgemenskapen”

När man passerar Rookie Fasen (och det gör man genom att börja presstera på tävling, för ja, man måste tydligen tävla för att bli erkänd och slippa vara Rookie). Det behöver inte vara några jätte presstationer, men kanske några förtsapris i lydnadsklasserna och gärna någon start i bruks med en uppflyttning. För mig hände detta när Csar blev uppflyttad till lydnadsklass Elit och den lilla flicksnärtan Emma blev uppflyttad till lägre klass Spår och vann tävlingen (inte för att min hund var en grym spårhund, utan för att min lydnad var grymoch för att det var med en Malinois) Nu hade jag då tagit mig in i “lagom fasen” det är ju i den här fasen det är behagligt att vara i och träna hund i på en brukshundsklubb. Plötsligt börjar folk se en, plötsligt droppar det in en inbjudan till någon träningsgrupp, plötsligt frågar folk om man vill åka med på klubbläger, plötsligt får man vara med och träna och man slipper dom oändliga föreläsningarna om hundträning i cafeterian av den där gamla tanten som är som en inventarie i klubbstugan. Ja det här är den perfekta fasen. Man får grattulationer på bloggen, man får grattisar på klubben, man känner sig som en del av en gemenskap på klubben. Allt detta för att man är i fasen “lagom bra” Man är inte jätte grym, men inte skitdålig, man sliter som en myra med den kunskap man har och man får sig självklart sen extra skjuts av träningsgrupperna man blev inbjuden att träna i. Man blir hela tiden lite bättre. Jag vill fortfarande gå tillbaka till “lagom fasen” det är den trevligaste fasen. Man kan till och med få någon förfrågan om man vill bli utbildad instruktör för klubbens räkning eller sitta med i styrelsen eller någon käck kommite.
Men kom ihåg, du är fortfarande i “lagom fasen” så dina resultat är ju lite brokiga och du är inte någon supertävlingsförare, för du har fortfarande massa att lära, men det verkar ju som att om man är i lagom fasen så blir du grattulerad av många och konstant när du ådstakommit något halvdant men okej. Du svävar i lagom fasen och du tycker hundträningsvärlden är grym, grattis du är nu accepterad!

Sen kliver du in i fas tre, “för bra” Här hamnar du när det börjar bli ett jämt flöde av framgångar, först i början är det helt sjukt trevligt att vara i fas tre, ännu bättre än i lagom fasen. För alla grattulerar dig, och du får nästan lite stående ovasioner från klubbmedlemmar och även andra människor från andra klubbar börjar veta vem du är.
Sen ganska snabbt händer det något i fas tre “för bra” när du legat kvar i fas tre och alla andra börjar inse att det inte var på ett bananskal alla framgångar trillade in, att man faktiskt visste hur man tränade en hund, så börjar man få lite kalla och avundsjuka blickar. Ju mer offentlig publicitet man skapar sig och får, ju fler tycker du är ett intressant ämne att prata om istället för med. Då låter det ofta så här “Ja hon är ju jätte duktig, men ge henne en annan hund så skulle det inte gå lika bra, en riktig hund med lite drifter” eller “Det där är bara för att det klickar med hennes hund, det är en helt annan sak att träna upp fler hundar på en högre nivå” eller så kan det låta så här “Ja hon är ju jätte duktig, men med dom där metoderna skulle hon inte kunna träna en annan sport än den hon tränar nu” Sen byter man ras och sport och då börjar det bli fel på hundarna man tränar eftersom man själv visat sig duktig “ja det där ekipaget är ju jätte duktigt, men har du hört att den där hunden är si eller så i vardagen, den är ju inte mycket att hänga i julgranen ur en avelssynpunkt”
Tiden är också förbi när du blir grattuelrad till alla dina framgångar eller förstapris/uppflyttningar. Det är ju vardagsmat. Eller nu var hård, jo det kan komma grattisar, men inte om du lyckas ta ett sketet förstapris, dom kommer om du lyckas kvala till SM eller vinna något mästerskap. Det verkar liksom inte vara roligt att grattulera längre, det ska liksom vara någon måtta på torpet med hur mycket man får grattulera, nu kommer istället alla grattisar från likasinnade hundmänniskor i samma fas som du. Alla dom du trodde var högfärdiga och stroppiga visar sig vara hur ödmjuka och gulliga som helst. Man ska inte lyssna på cafeteria snacket på BK, det är en sak som är klar.

Men dit jag nu vill komma är att om du är för bra eller för dålig så kan du inte vara med i en gemnskap, du är inte en av dom. Det är lite pinsamt att träna med en Rookie och det kanske känns jobbigt att träna med någon som är bättre än dig, nej gott folk det verkar som om alla vill tillhöra den där största klumpen människor “Lagom bra” och ja, det är den absolut trevligaste fasen att vara i, inte bara när det gäller hundträning, det verkar ju vara ett genomgående tema för livet, var som alla andra, inte för dålig, och inte för bra.

Så nu undrar jag om du upplevt några faser och vilken var den bästa fasen du upplevt?

 

Pin It on Pinterest

Share This

Prenumerera på mitt nyhetsbrev

Få de senaste nyheterna genom att prenumerera på mitt nyhetsbrev.

Din prenumeration lyckades!