När jag går mina kvällsrundor med hundarna utan barn finns det lite tid att bara fundera, jag brukar fundera mellan allt mellan himmel och jord. Jag kan gå och fundera på något av alla mina projekt, min hundträning, en kommande kurs eller ett problem på en privatträning. Jag älskar dom stunderna, det är bara jag, hundarna och alla mina tankar. Men igår när jag kom in igen hade jag en klump i magen, det som skulle bli positiva och tacksamma tankar slutade bara i ångest.

Foto: Linda Berggren

Foto: Linda Berggren

Jag gick bakom Kalle, som hade fått fnatt, han for fram och tillbaka och sprang sitt absolut snabbaste, border collie snabbt, typ warp speed, och dom andra tjejerna bara tittade på honom och fortsatte att gå runt och lukta. Bimbo lyfte inte ett ögonbryn, hon är så van vid tokiga unghundar, hon gick nära mig, precis bakom. Där går hon alltid, jag kan nästan känna henne på promenaden. Jag får ibland säga åt henne att röra på sig, annars går hon där hela tiden, sen försvinner hon fort när inte jag ser och ner i nått grävlingsgryt, äter lite bajs eller spårar vilt tills jag gapar på henne, och då kommer hon lunkande och intar sin plats bakom mitt högra ben. Jag tror att hon strategiskt placerat sig där för att tyst kunna försvinna ibland.

Senaste tiden är det många som lämnat oss i vår familj alldeles för tidigt, i oktober förra året var det en person i vår närmsta familj som tog sitt liv och personen ville inte längre vara kvar och leva jordelivet. Det gör att jag ofta funderar på döden, det kanske dels också är för att jag nyligen blivit mamma.
Så nu när Bimbo gick bakom mig och Kalle for runt som en dåre började jag tänka på Bimbo och mig. Hon är en hund jag verkligen kan hata men samtidigt också älska. Hon har så många dåliga sidor att jag nästa kräks ibland, men det kanske hon tycker om mig också vad vet jag. Men vi har en pakt hon och jag, hon gör mig trygg och jag gör henne trygg. I tolv år har jag aldrig behövt gå runt och känt mig rädd, jag vet att så länge Bimbo är med kan jag röra mig vart som helst, hon skulle aldrig backa om någon gick på mig. Och hon är alltid på sin vakt, eftersom hon är rädd för folk hon inte känner.
Nu börjar hon bli gammal, hon har blivit grå runt nosen och har helt gråa tassar, bakdelen är lite stel och ryggen ganska dålig. Hon har fått gamla kloka gammelhunds-ögon, man ser att det ryms många erfarenheter där inne och många jobbiga och roliga stunder, hon ser klok ut.

Min väns schäfertik gick bort här för ett par veckor sedan, hon var också gammal och då pratade jag och min vän lite om det här om sina äldsta hundar, att dom har varit med om så mycket. Bimbo har flyttat drygt 8 gånger med mig, hon har varit med när jag har dejtat det ena stolpskottet efter det andra, hon har låtit mig pröva nästan alla hundträningstekniker i världen, mjuka respektive hårda metoder, hon har träffat alla mina hundar, hon och jag och Csar levde ensamma ihop i många år, hon har träffat Statuz och hon har bott med diverse andra hundar som har kommit ihop med dåvarande. Hon har varit i hela Sverige med mig och rest runt på kurser och jobbat som kurshund. Bimbo och jag har växt upp ihop, jag har varit tonåring och blivit vuxen med henne. Jag köpte henne när jag var 15 år, det händer mycket i ens liv från 15 till snart 27. Så vad händer när ens äldsta hund går bort? Vi har ju så mycket hemligheter ihop, vi har gjort så många hyss tillsammans och det är bara hon och jag som riktigt vet hur en del saker gått till. Vi delar saker som bara hon och jag delar, och även om vi inte ligger och pratar om det så är det bara en trygghetskänsla av att veta att vi delar en del jobbiga och roliga stunder ihop.

Så det som skulle vara lite tacksamhet över Bimbo igår kväll slutade bara i ångest, jag gick hem med en klump i magen och funderade bara på vad som händer när Bimbo inte längre finns med mig, kommer en del av mig dö då? Vem ska jag då dela min resa från tonåring till vuxen med? Det är ju bara hon som varit med i exakt alla steg, och det är ju bara hon som vet… Jag borde bara njuta av min gamla hund, men det gör jag inte, jag går runt och är konstant rädd, rädd för att hon snart lämnar mig. För varje hund som lämnar mig blir det bara svårare, för man vet hur det slutar, jag vet att det inte varar för evigt. Jag vet att resan kommer ta slut. Så är det bara.

Pin It on Pinterest

Share This

Prenumerera på mitt nyhetsbrev

Få de senaste nyheterna genom att prenumerera på mitt nyhetsbrev.

Din prenumeration lyckades!