560510_10151037228117314_1181656447_nVi har sju egna hundar hemma och vi får ofta frågan om hur det går med hundarna och våran dotter sedan hon kom. Vi var ju självklart också nervösa inför hur det skulle gå med hundar som vuxit upp utan att umgås med barn. Men vi var väldigt noggranna från början med hur både hundarna och Debbie skulle må ihop. Framförallt hundarna, det är dom som kan skada barnet om dom inte mår bra av situationen så är det ju dom som också kommer visa det. Att hundarna fick ta den tiden dom ville ha var för oss självklart, ingen hund blev påtvingad ett umgänge dom inte ville ha och jag ville ju självklart inte heller (som den tigermamma man blir när man får barn) låta hundarna komma för nära barnet om dom visade sig vara nervösa. När Debbie kom hade vi fem hundar, Tre av dom tog det väldigt bra, en väldigt väldigt hårt. Första mötet var väldigt och noggrant planerat. Vi hade lagt Debbie på sängen och satt kompostgaller runtomkring. Varje hund släpptes in ensamma i rummet för att i sin egen takt få undersöka det nya livet, dom flesta var väldigt nyfikna och gick runt och tittade med stora ögon och undersökte, luktade och luktade. En av hundarna trodde helt säkert att detta var vårt gemensamma barn som hon och jag skulle ha ihop. Gulligt men ändå inte riktigt bra att hon hade den tanken, det kan lätt övergå i att om hon tror att denna är “vår” att hon börjar ta bebisen i sitt försvar mot dom andra hundarna så det blir inte heller riktigt rätt. Jag var noga med att inte spä på hennes kärlek till bebisen och visade även henne att det var min valp, vi skulle inte dela på den just nu iaf.

En av hundarna kom in i rummet och blev stel, började yla, hoppade på stället och tyckte detta var jätte jätte konstigt, en vanlig reaktion där, är att man blir sur på hunden som reagerar starkt men vi lät det bara vara. Hon måste få reagera på sitt sätt och ta det i sin takt, som dom flesta vet kan man inte bota rädsla med korrigering. Hon fick stå där och trampa och frusta och yla… till slut började hon nosa. Perfekt! Hon var lika skeptiskt varje gång hon såg denna lilla varelse, men sakta men säkert började hon bli nyfiken och undersöka mer, alltid med ett galler i mellan. Hon kom sen också på att bebisen inte kunde följa henne, utan hon kunde komma och gå som hon ville utan att Debbie varken rörde vid henne eller gick efter.

Jag ville att alla hundar skulle känna att det här var på allas villkor, inte bara bebisens. Alla fick utrymme, tid och vi har aldrig, aldrig, aldrig tryckt på någon av hundarna barnet. Vid ett par tillfällen har jag blivit påmind om hur lätt en olycka händer utan att det har hänt något. En hund som inte är van vid barn och inte vet vad en bebis riktigt är får något kan det lätt bli tokigt med…

…En av våra hundar ligger under bordet och sover och Debbie hade börjat krypa, hon kryper upp nära hunden och jag är inne i TV:n, hunden visar tänderna och bebisen fattar ingenting, jag hör hur det klipper i luften framför barnet och hunden gör en tydlig markering utan att bita. Ingen av våra hundar är dumma i huvudet, dom pratar bara ett språk dom är vana att prata och jag var faktisk mer ledsen över mig själv än arg på hunden som inte var vaksam. Skitarg på mig själv blev jag. Då bestämde jag mig. Inga barn och hundar ihop om man inte har 100% koll, och då menar 100% ingen matlagning, ingen TV, ingen mobil och inget facebook, det går fort ibland. Den här gången hände det ingenting, hunden visste exakt var den hade munnen och hade inte för avsikt att bita, men vad hade hänt om jag var i ett annat rum? Vad hade hänt om hunden först visat tänderna, sen gjort en markering i luften och efter det bitit våran dotter eftersom den låg i ett hörn och inte kunde gå undan? Är det då en hund som ska avlivas eller omplaceras? Nej det tycker inte jag, det är en hundägare och mamma eller pappa som inte tagit sitt ansvar för at något ska hända hundar och små barn kan inte kommunicera, dom behöver hjälp. Det verkar som att många hundar inte förstår att bebisar/barn är små människor. Hundar och barn är inte gjorda för att leva ihop på det sättet när barnen är riktigt små, när barnet blir äldre kan man lära barnet att respektera djuren och låta dom vara, det är lättare att träna hundar att göra detsamma. Men att alltid säga åt hunden att lämna barnet ifred skapar inte heller flockkänsla. Då kommer dom aldrig lära känna varandra, utan det blir mer ett “förbud” som tågat in i familjen. Och så ville jag inte ha det. Målet har alltid varit en avslappnad känsla mellan barn och hundar.

Ingen hund har någonsin bitit Debbie, och vi har löst det genom att hundarna har sina utrymmen och Debbie sina utrymmen med en grind i mellan då kan dom umgås om dom vill bli klappade av henne, men lätt lämna henne om dom vill vara ifred. Självklart umgås dom dagligen utan grind emellan, men som sagt då är det 100% koll. Och min uppgift är att hela tiden tala om för Debbie att vara försiktig och klappa fint, se till att det inte dras i några öron, eller petas i någons öga. Lika mycket som jag får styra upp hundarna och tala om att dom ska vara försiktiga med hur dom leker med Debbie. Jag tycker vi har lyckats bra, ingen olycka än så länge på snart två år, alla hundar och Debbie kan umgås i lugn och ro men i bakhuvudet finns det alltid med att en hund kommer alltid vara en hund och ett barn kommer alltid vara ett barn.

Hundar och barn kan verkligen ha roligt ihop och ha mycket utbyte av varandra, men jag tycker inte man ska ta det för givet. Det handlar om mycket träning, förståelse och kunskap för att få det at fungera. Och ja, ibland kanske det bästa är att omplacera hunden om hunden inte tycker om situationen och man själv inte vet hur man ska lösa det på et bra sätt. Alla tacklar detta på sitt sätt och gör det som känns rätt och bra, men i grund och botten så är det föräldrarnas ansvar att se till att ingenting händer, inte hundens!

Pin It on Pinterest

Share This

Prenumerera på mitt nyhetsbrev

Få de senaste nyheterna genom att prenumerera på mitt nyhetsbrev.

Din prenumeration lyckades!