Jag försöker förstå, men det går inte. Jag ställer frågor, men jag får inga bra svar… eller inga svar alls… jag möts av mothugg och dåliga attityder när jag frågar varför, jag hamnar i den störta sandlådan i världshistorien “hunduppfödar-sandlådan” där kärringar och gubbar sitter med napp och blöja bakom tangenterna och kastar sand och ibland sten så det står härliga till, men återigen det är bara en fråga. Jag säger inte hur du ska göra jag frågar bara varför du gör det, det går bra att svara…

Avel, det här med avel, det är skitsvårt, askul, jätte berikande, trixigt och kostsamt både i pengar och känslor, allt på samma gång. Och jag vill inte vara en sån där människa som sätter mig på tvären och inte försöker förstå hur andra tänker. Jag är nyfiken och jag vill gärna komma in i folks huvuden, man blir aldrig fullärd, det är mitt motto!

Jag tror att genom mitt jobb och min hobby som är att träna hundar så möter jag så mycket olika exempel på hur fel det kan gå med hundar som bär på mindre lätta anlag. Jag ser mycket rädslor framförallt och hur det påverkar familjer och ägare, jag ser mycket social osäkerhet (som ju också är en form av rädsla) jag ser mycket livliga temperament som stör hundarna själva, jag ser skotträdslor och annan ljudkänslighet, hundar som är svaga i miljöer, hundar som har lätt att ta till tänderna, hundar som går in i sig själva.. i can keep going, forever and ever… det här var bara ett axplock av det jag hjälper andra hundägare med dagligen. Och jag känner en sån otrolig empati för dessa ägare och för dessa hundar. Jag har och lever själv med hund som inte är den lättaste, henne har jag fått mitt livs synder. En hund som äter energi, som äter min tid, som äter min plånbok och min hjärnverksamhet. Är man relativt kunnig på hund så kan man få ordning på en del bitar, men en hund kommer alltid vara det den är. Och det kommer alltid ligga där inne som sopor i en soptunna, men om man är duktig och tömmer soptunnan med jämna mellanrum kommer det inte svämma över i sopkärlet. Det är ett ständigt städande och soptömmande när man lever med en hund som egentligen inte vill leva i den världen jag lever i. Men ska man verkligen behöva ha en master och doktorera i hundträning för att köpa en hund? Och löser verkligen träning alla problem?

Givetvis föds inte hundarna så här, dom formas och blir så på grund av erfarenheter. Dom här hundarna ägs av duktig och mindre duktigt folk. Ibland är dom “sällskapshundar” och ibland tilltänka och kanske aktiva tävlingshundar. Men en sak har dom flesta gemensamt, dom bär på anlagen för att utveckla detta med rädslor. Och är det något som är ärftligt så är det rädslor om vi ska prata mentalitet. En rädsla kommer sällan själv, en rädd hund har ofta andra rädslor. Jag säger nu inte att jag vill ha övermodiga hundar eller hundar som är som teflonpannor där allt rinner av som vatten på en gås, den hunden blir väldigt svår att träna. Men det jag försöker säga är att jag både genom mitt jobb och utifrån mina egna erfarenheter med min egna hund verkligen ser hur svårt och tråkigt det kan bli med en del hundar i dom mest basala situationerna. En del ägare känner knappt glädje i sitt hundägande, en del hundar kanske mår bättre av att somna för gott för att dom mår så dåligt av sig själva…

Vi kan inte ta fram hundar som är skapta för att bo isolerade i skogen oavsett ras, hundar som ska bo med folk som i sin tur bor bland andra människor som antagligen har vänner och bekanta, bland ljud, bland bilar, bland smällare och skott. Hunden måste också ha en förutsättning för att klara detta, det är jätte tufft att vara hund 2014, vi ställer skyhöga krav, och det är jätte dumt att göra det tuffare för dom än vad det är.

Det finns så mycket att träna på när man skaffar sig en hund, och ska man dessutom förutom allt det “vardagliga och grundläggande” också tampas med rädslor och knepiga (mindre lätta) temperament så gör man inget annat till slut än att anpassar sitt liv efter sin hund, lägger pengar på att gå till instruktörer och vara den där som står lite vid sidan av när dom andra tränar i grupp, att alltid välja situationer innan man går in i dom och alltid ligga steget före hunden för att inte skapa obehag. Allt det där roliga och underbara med att ha hund dödas av en mycket svår vardag…. vardagen blir en kamp.

Jag tror alltså, att dom som avlar på rädslor inte ser detta (eller jag vill tro det), jag tror att dom inte har sett en riktigt rädd hund, en hund som har ångest, en hund som kryper omkring bland folk eller försvarar sig för sitt liv… för så blir det ibland om det vill sig riktigt illa. Dom vinkar av hunden när den är 8 veckor, och sen höjer dom ögonbrynen när valpköparen ringer när hunden är 1 år och säger “ja men gud så konstigt, den lilla hunden var ju så framåt och glad i valplådan” Tja, kanske det, men i valplådan fanns inte hela världen…

Men sen finns en helt annan skara, dom som vet om vad dom har i kopplet men inte tycks förstå ändå. Jag läser statusuppdateringar om hur jobbigt folk har det med sin skotträdda hund, sen går den i avel. Jag läser uppdateringar och bloggar om hur jobbig hunden är hemma när man tar hem folk och även söker hjälp för detta, sen lånas den ut till en tik, för det är ju kul att sin hund ska få bli mamma eller pappa… Men kom ihåg, en hund är lika glad oavsett om den har valpar eller inte.

Det finns och kommer antagligen inte heller finnas några perfekta hundar (eller perfekta människor för den delen heller), men det finns ju hundar som är lättare än andra inom den rasen och användningsområdet man tänkt ha hunden till. Man måste alltid väga för och nackdelar när man använder en hund i avel, för det ligger ju alltid lite på plus och lite på minus, så är det. Men när det ligger väldigt mycket minus i den där skålen som pekar på att hunden man använder i avel är väldigt svår för var man att ta hand om, och träna då kanske man ska fråga sig själv igen varför den ska gå i avel.

Jag ställde en fråga på min Facebook, den löd “om du MÅSTE välja mellan att ha en sjuk men trevlig hund eller en hund som är “dåligt mentalt” (vad nu det är) och frisk så fick jag totalt 84 kommentarer på den frågan. Överhängande så svarade dom flesta att dom hellre hade en trevlig hund men fysiskt sjuk. Ja det är ju som att välja mellan pest eller kolera, och man önskar ingen något av det. Men dom som ägt och haft en hund som varit väldigt “svår” och ofta med rädslor inblandade, vet hur tufft detta är…

Vi kan inte leka gud, och vi kan inte säga innan hur ett gäng valpar kommer bli när dom växer upp, det kan bli jätte tokigt fast man gjort sitt absolut bästa med två till synes jätte trevliga föräldrardjur, det vet alla som föder upp hundar. Så snälla NÅGON, någon borde kunna förklara för mig varför, varför man sätter valpar till världen där man redan innan har odds som pekar på att det ska bli en tuff och otrevlig resa för den tilltänkta hunden, för inte alla valpar säljs ju till hundtränarnas hundtränare… gemene Mann gör så gott han kan, och för dessa hundar räcker det inte…

Jag vill förstå… men jag kan inte… för jag har inte fått några svar på det här…

Pin It on Pinterest

Share This

Prenumerera på mitt nyhetsbrev

Få de senaste nyheterna genom att prenumerera på mitt nyhetsbrev.

Din prenumeration lyckades!