Roligt att ni lämnar så mycket kommentarer, jag fick en fråga i mitt förra inlägg i kommentarsrutan och jag tänkte försöka utveckla det här lite. Ska bara ta en kopp kaffe först så hjärnan börjar funka 8.27 på morgonen… Nu kommer jag spåra från ämnet personlighet och in på min uppfostran och den tysta kommunikationen… och detta för risk att det nu blir ännu rörigare än vad det redan va…

Jo hela kommentaren kan ni läsa själva i förra inlägget, den var från Anna i England, hon pratar om det här med att det är skrämmande att uppfostra en hund, och ja det kan vara lite skrämmande men man måste våga börja någonstans. Det här är ganska vanligt ute bland folk, man vill inte förstöra den “perfekta hunden”

Det kanske lät som att jag inte har några regler och gränser i vardagen alls, men utan några gränser skapar man lätt en otrygg hund, framförallt en osäker hund som aldrig vet vad som gäller. Dom här förhandlingarna jag pratade om börjar inte när hunden är under ett år (för ni förhandlar väl inte med en unge om att gå till skolan eller gå och lägga sig?), från det att hunden kommer hem till mig visar jag valpen hur den ska bete sig i alla situationer genom hantering lock och pock, ju äldre hunden blir ju mer krav ställer jag på hunden, eller ansvar skulle jag vilja säga, hunden ska lära sig vad som gäller utan att jag hela tiden behöver tala om det för hunden i precis alla situationer. Jag och mina vuxna hundar har en pakt, man går ALDRIG fram till andra hundar, man kommer ALLTID på inkallning och man sitter ALLTID kvar vid sitt stanna, det är inte förhandlingsbart och det är den bästa livförsäkringen dom har. Det vi förhandlar om kan vara tex om man får vara i soffan, om man får hälsa på en annan hund (om nu mina hundar frågar om lov) om man får vara i sängen eller om vi ska leka (där mina hundar jätte gärna får ta intiativ till aktivitet med mig genom att hämta leksaken eller börja leka med kopplet eller som Tira gjorde igår när hon hämtade min klicker ur fickan och kom med) Jag tycker det är skillnad på att vara tydlig och ha någon form av gestapo lydnad på sin hund, jag tror inte heller lydnads moment som att gå genom en dörr har något med ledarskapet att göra, vem som går först… bestämmer männsikobarnet över sin mamma för att denna går först av tunnelbanan?

Det jag tror är att ni inte ska vara rädda för är att pröva, det gör inget att ni misslyckas det som är så fantastiskt med hundar är att dom är otroliga på att lära sig saker och anpassa sig till nya situationer. Så blir något tokigt i din träning går det att träna om, det går inte att förklara den osynliga och tysta kommunikationen, problemet ligger nog främst i att folk umgås för lite med sina hundar, dom känner inte sina hundar och hundarna har helt slutat kommunicera med sina förare för förarna kommunicerar aldrig tillbaka, det kan vara ett leende, det kan vara en ögonbrynshöjning eller en blick. Många hundar är helt avtrubbade i sitt sätt att signalera och kunna ta emot signaler från människor, om man skriker “SITT” när hunden är precis intill, kommer hunden aldrig behöva vara uppmärksam på sin förare… man kan ju va 100 km bort och ändå höra den gapande tanten.

Att kunna läsa hundens signaler växer fram, och ju mer intresserad man är ju fortare går det, sen får man inte överdriva. Man kan se männsikor som försöker spela hund till 100% men ni kommer ALDRIG lyckas, dom gäspar och vrider bort huvudet så jävla överdrivet när dom ska hälsa på en blyg hund att den blyga hunden gick från blyg till rädd för att den undrade vad den där konstiga typen höll på med. Likväl som vi som lär oss läsa hundarna, så lär sig hundarna vårt kroppsspråk etc. Sen tycker jag att man möts ungefär någonstans på mitten…

Så svaret på din fråga Anna är att jag tror man lyckas få en bra relation med hunden, bara man förstår och kännner varandra. Sen vilket typ av uppfostringssätt man väljer spelar antagligen inte så stor roll, det ska inte vara några överraskningar för hunden titt som tätt, så jag tror absolut att det “gamla” sättet jag använde fungerar, det fungerade bevisligen på både Csar och Bimbo, även om jag nu upplever att mina yngre hundar har fått större personligheter, det här tror jag inte man kan lära ut, det här är en känsla man måste skapa och känna mellan hunden och föraren, det är något som växer fram hos duktigt hundfolk med tiden… den tysta kommunikationen!

Pin It on Pinterest

Share This

Prenumerera på mitt nyhetsbrev

Få de senaste nyheterna genom att prenumerera på mitt nyhetsbrev.

Din prenumeration lyckades!