Jag satte mig upp i soffan och slog på datan, det var länge sedan jag bloggade… men nu måste jag. Jag måste få ur mig alla tankar, alla känslor och ord som far runt i huvudet. Det känns som att en stor svart orm tagit tag runt min hals och håller strypgrepp, jag får knappt luft. Jag känner mig fysiskt sjuk, åksjuka blandat med bakfylla och ångest. Jag spelar Lisa Ekdahl “Himlen och Jag” och skriver det här. Jag har inga tårar kvar, jag kan inte gråta mer.. inte idag i alla fall…

DSC_8296_webIgår gick du bakom mig i skogen, vi gick som vanligt vår promenad, så som vi gjorde varje dag. Samma runda i samma takt, du gick lite framför och lite bakom, precis så som det brukade vara. Plätt gick i koppel bredvid mig och pumisarna skuttade runt som tokar, så som dom alltid gör. Jag fick en känsla av att du var mer avslagen än vanligt men påminde mig om att du gick så som du alltid brukade gå. Vi gick våra 3 km och sen hem. Jag duschade, låste badrumsdörren med en klotång från utsidan som jag alltid gjorde. För att du inte skulle öppna dörren och äta blöjor ur blöjhinken. Jag satte ett kompostgaller framför sovrumsdörren så att du inte skulle öppna dörren och lägga dig i min säng helt blöt. Du var fenomenal på att öppna dörrar. Jag böt ditt vatten, och bäddade i din biabädd med din röda filt. Sen klädde jag på mig och åkte, det skulle visa sig att det var sista gången vi skulle upprepa just den här proceduren.

Jag åkte förbi en vän och tittade på hennes valpar innan jobbet, en av valparna var väldigt liten och svag. Han var väldigt illa däran och hon ville veta vad jag tyckte om honom… sen åkte jag och jobbade. Vi stannade kvar i kurslokalen jag och Ellinor, vi skrattade och tränade. Sen åkte vi båda hem, direkt när jag klev innanför sovrumsdörren vid ca 00.00 gick du inte upp och mötte mig, du låg kvar. Du kunde göra det ibland, men jag fick en känsla som sa att jag skulle sätta mig på huk intill dig. Du lyfte inte ens på huvudet, jag pratade med dig. Men du reagerade knappt, jag strök dig längs med dina kinder och du var alldeles drägglig. Jag gick för att tända, men lampan funkade inte. Vidar bäddade ner sig intill dig med täcke och kudde på golvet och vi tände en mobil lampa. Just i det ögonblicket förstod jag att det var över, det var slut här. Det skulle inte längre finnas Emma & Bimbo… du var klar. Du var redo. Jag försökte få dig att ställa dig upp, men du försökte inte ens. Vi lockade dig med mat, men du reagerade inte. Paniken kröp inpå, jag ringde Marion… jag visste att vi skulle göra vår sista färd ihop. Jag bara visste det. Debbie låg och sov, och vi ville inte väcka henne. Även om jag vet att hon skulle velat säga hej då till dig lika mycket som du hade velat säga det till henne.

Jag klädde snabbt på mig och rafsade ihop ett par filtar från soffan, Vidar bar ner dig till bilen. Du kunde inte stå… dina ben höll dig inte uppe. Hela din kropp var förlamad. Innan han bar upp dig i sina armar började du göra ljud ifrån dig, ett sånt där ljud man vet är ett ljud man ger ifrån sig när man får dödsångest, man är på väg bort. Inget ljud jag någonsin hört dig göra innan. Jag sprang före till bilen i snön, slet ut alla grejer från bilen och bäddade med filtar, satte mig på golvet i skåpet på bilen och Vidar la dig i mitt knä. Du tömde analsäckarna och det är också ett tecken på att din kropp var klar, den gjorde sig redo för avfärd. Innan man dör tömmer man ofta även tarmen, det gjorde även du. Vidar körde oss och vi mötte upp Marion, och Vidar åkte hem till Debbie och hundarna. Marion körde bilen mot Bagarmossen och jag ringde in från golvet på bilen med dig i knät…. Jag grät och jag grät, när jag sa orden… “Emma Willblad heter jag, vi är på väg in till er, vi är där med en hund om 30 minuter, det finns inget att göra vi ska låta henne somna för alltid”
. Jag sa orden högt och jag greps av panik. Jag ville att vi snabbt skulle vara på plats, men samtidigt ville jag aldrig komma fram. Jag visste ju vad som skulle hända när vi väl var framme. I mitt huvudet tänkte jag, snabbare snabbare, nej långsammare, nej vänd bilen, nej åk fortare… Vi anlände på bagarmossens parkering, det var ingen annan där, det var kolsvart, en sköterska kom ut till bilen och sköt upp den stora sidodörren, du reagerade inte. Dom ville lägga dig på en bår, men jag och Marion bar dig i filtarna in på rummet. Ja sa orden igen högt till veterinären, att du skulle få somna in. Jag satte mig på golvet och dom rakade och satte kanyl. Jag visste sedan innan hela förloppet, så när veterinären berättade för mig vad hon gjorde såg jag bara hennes mun röra sig, jag hörde knappt vad hon sa. Precis när dom skulle söva dig för gott bad jag dom gå ut, jag var tvungen att få säga hej då igen.

Jag kramade dig, jag sa att jag älskade dig, jag klappade din nos hårt och jag pillade bort skräp från ansiktet på dig. Jag sa att jag älskade dig, om och om igen, jag tackade för allt och jag kände på hela din kropp, jag ville komma ihåg hur den kändes. Du tittade upp på mig. Kanske sa du tack? Kanske var du inte alls med… Veterinären kom in igen, nu var det dags. Nu var det sista gången jag skulle få känna dig helt levande mot mig, sista gången jag skulle prata med dig. först en vit vätska, sedan en blå… sen var du borta… allt gick så fort, jag grät och jag gråter nu. Jag hade visst tårar kvar… Marion grät och jag låg länge bredvid dig, jag pratade med dig och försökte säga hej då igen… jag hade kunnat stanna med dig för evigt.

Dagen efter vaknar jag efter 4 timmar, och hela vårt liv ihop spelas i revy. alla bus du gjort, allt vi gjort ihop, alla träningar, tävlingar, alla pojkvänner vi avverkat, alla fester vi varit på… du och jag Bim, vi växte upp ihop. Du vet mer om mig än någon annan som gick på denna jord, vem ska jag dela allt det med nu? Vi hade hemligheter, vi hade minnen. Vi hade rutiner och vi hade varandra. Det jag har just nu är sorg, jag har panik och jag har ångest. Men jag vet att jag kommer känna lycka… men det kommer ta ett tag. Det kommer få ta sin tid. Jag vet hur jag kommer minnas dig, men just nu måste jag bara få sörja, bara få vara ledsen. Bara få gråta och bara få vara arg över att 13 år och 10 dagar är alldeles för kort tid, jag kommer förhoppningsvis vara kvar här på jorden ett tag, och det ska jag nu vara utan dig. Vila i frid min älskade hund! Sov gott finaste prinsessan, jag ångrar ingenting jag gjort med dig, fast det har varit den tuffaste resan jag någonsin gjort med en hund, det förde oss så nära.

När jag slog på mobilen var där ett SMS, den lilla hanvalpen hade också somnat. Ni for ihop. Kanske sa du åt honom att inte vara rädd, du kanske bad han att följa med? När jag tittade i medicin skåpet tog din medicin slut igår, idag hade jag varit tvungen att hämta ny… det var på dagen du dog dina tabletter tog slut. Det var som på något sätt förbestämt att det var just idag du skulle få åka, att det var idag du skulle vara klar. Allting är förbestämt, men vi tvåbenta vet inte hur länge vi har er till låns…

 

Pin It on Pinterest

Share This

Prenumerera på mitt nyhetsbrev

Få de senaste nyheterna genom att prenumerera på mitt nyhetsbrev.

Din prenumeration lyckades!